Jag har tänkt mkt på senaste tiden på min bilogiska mamma. Jag har tänkt alldeles för mkt på dåtiden senaste dagarna. Nu när vi inlett de nya året ha jag funderat hur mitt liv vart och vad jag gör nu och vad ja kan ha missat. Många av mina tankar har cirkulerat runt min mor som gick bort när ja va liten. Nu har det gått 20 år sen hon gick bort. Hur mkt stark person jag har blivit hur mkt mitt hjärta har utesetts för andra sorts smärta så är d inget som verkligen kan ta mig tbx och göra mig svag på sekunden jag kommer tänka på min mamma.

Idag har jag en mamma som jag delar med mina halvsyskon. Jag älskar d mkt mer än va man älskar sina riktigta syskon. D är d jag värdesätter mest av allt på jorden. Jag vet att hon gör allt och mkt mer än vad än mamma alltid gör för sina barn men det blir självklart inte samma sak som ens biologiska. Jag älskar henne och hon är verkligen mer än en mamma för mig ibland. Hon har stått ut med mig i mina värsta stunder. Alltid funnits där och väglett mig. Hon är verkligen en av d människor jag ser mest upp till. Hennes styrka och tålamod specielt.

Men idag har det gått 20 år senare och jag minns som det vora igår min biologiska mamma gick bort. Det som gör mest ont med att tiden gått långt är att alla de minnen ja kommer ihåg har blivit färre jag minns mkt mindre än va ja gjorde förr. Det gör ont i mig. Jag saknar verkligen min mamma jag skulle kunna ge flera dagar i framtiden och en arm för att va med mamma en dag bara.